Utgivna avsnitt

(Om inte direktlänken till programmet visas kan du hitta programmet hos Libsyn)

Sanningen, första avsnittet: Brott och straff

Gäster: Mårten Schultz och Torbjörn Tännsjö

Vad rättfärdigar straff? Det finns i grova drag tre slags positioner:

  1. Tillbakablickande, retributiv: man måste se till brottets art. Straffet är ett uttryck för vad brottslingen förtjänar. Detta följer från synen på brottslingen som myndig agent.
  2. Framåtblickande, utilitaristisk: straff är i sig själv någonting dåligt men kan rättfärdigas om fördelarna är tillräckliga. Till dessa fördelar hör i första hand inkapacitering, rehabilitering och avskräckning.
  3. Brottsofferfokuserad: det primära är inte att brottslingar bestraffas utan att brottsoffer kompenseras.

Vart och ett av dessa synsätt har tilltalande och mindre tilltalande inslag. I programmet uppehöll vi oss huvudsakligen vid 1. och 2.

Här nedan några frågor och punkter att reflektera vidare kring

När en brottsling får precis det straff som hon förtjänar, är det att likna vid att någonting av värde realiseras? Att någonting är av värde betyder att det har en viss vikt jämfört med andra värden. Låt säga att ett visst straff för att vara rättvist bör vara 6 års fängelse. Antag nu också att straffet, för att vara avskräckande, rehabiliterande och inkapaciterande, däremot bara behöver var 4 år. De extra två åren är det således bara det retributiva värdet som föreligger; de andra värdena har gjort sitt. Enligt retributivism är dessa två extra år i fängelse – som drabbar en individ och gör absolut ingen som helst nytta – någonting värdefullt, jämförbart med t.ex. förbättrad skolundervisning, njurdialys eller förbättrade metoder att behandla depression. Vid en prioritering kan det vara så att man bör satsa pengarna på extra fängelsetid som man vet inte gör samhället säkrare eller brottslingar mer rehabiliterade framför t.ex. åtgärder som de nyss nämnda?

Torbjörn hävdar att förtjänsttanken förutsätter en ganska ambitiös idé om viljans frihet som vi människor inte lever upp till. Stämmer det att vi inte har denna mer ambitiösa frihet, och stämmer det att en sådan frihet är en förutsättning för att förtjänstprincipen ska ha tillämplighet?

”I rest my case”, svarade Mårten på Torbjörns medgivande att den anklagade brottslingens skuld faktiskt inte har någon betydelse för om ett straff bör utmätas. Omständigheterna kan vara så olyckliga att det bästa beslutet är att offra en oskyldig person. Kunde Torbjörn ha presenterat denna komponent på ett sätt som gjorde det lättare att acceptera den? En tanke är att man får skilja på två olika nivåer av rättfärdigande. Lagar och straffsatser bör motiveras av nyttohänsyn. Men enskilda beslut inom det uppställda ramverket bör inte motiveras på det sättet. En tänkbar analogi är sport. Internationella tennisförbundet försöker formulera spelets regler så att sporten blir så spännande som möjligt att utöva och åse. Men varje enskilt domslut ska inte motiveras på det sättet. Domaren ska inte säga ”Okej, bollen var på linjen – matchen blir mer spännande då!”. På liknande sätt bör utilitaristen betona att det är lagarna, inte de enskilda besluten, som ska motiveras av nyttohänsyn. Lagarnas innehåll rättfärdigas av nytta och de enskilda besluten rättfärdigas av lagarnas innehåll. Mildrar detta det synbart orimliga i Torbjörns medgivande? Han gick ju trots allt med på att den oskyldige bör dömas om det är det enda sättet att förhindra en massa lynchmord.

Finns det en partipolitisk höger/vänster-dimension i diskussionen om vad som rättfärdigar brottspåföljder? Har högern och vänstern olika värderingar om förtjänst, eller har de snarare olika uppfattningar om vad som behöver vara fallet för att en individ ska kunna sägas vara ansvarig för sitt handlande?